please mind the gap

jag såg den. men hoppade inte tillräckligt långt. jag föll. men jag ligger inte på botten. utan klamrar mig fast längst med väggen och försöker ta mig upp. det är inte helt hopplöst. jag ser ljuset då och då så jag tror att jag inte föll så hårt. men jag vet inte. jag kan tappa fästet jag har och falla ännu längre ner. om jag känner mig själv kommer jag inte låta mig falla så långt ner. men o andra sidan var det inte länge sen jag nästan nådde botten. men jag lovar mig själv att aldrig hamna så långt ner igen och det är ett löfte jag kommer hålla.

jag önskade att de rosa molnen inte var så tunna, de höll inte så långt jag ville, men de var där ett tag och det är dom jag ser glimta till här o var. de gör mina dagar inte så betungande när jag klättrar uppåt. men mitt ha-begär är stort och girigt. jag vill se molnen hela tiden. jag såg dem idag. men hur får jag dom att stanna för alltid?

mod linda, mod säger jag mig själv hela tiden. det är mod som kommer ge mig molnen. eller? jag tycker mig ha varit ganska modig. men jag är ingen lejon. hur mkt mod måste jag visa? just nu känner jag mig mer som den förvirrade fisken kurt som varken hittar hit eller dit.

igår föll jag också, fysiskt alltså. från bussbagageutrymmet. låter galet, men det är sant. en meter ner till marken. tur att jag hamna på min rumpa. men bena fick en rejäl omgång. börjar synas idag, en del blåmärken. aj säger jag bara!

ber om ursäkt att jag skriver så tråkigt och metamorforisk. men jag ville bara skriva. en del som läser här inne, men ni som känner mig bäst vet vad jag menar. o om inte så spelar det ingen roll. just ni kan ingen dra upp mig ändå förutom mig själv. jag läser igenom texten och tycker synd om mig själv. det är beklagligt alltså...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0